Fortsätt springa, fortsätt springa, nynnade den lilla flimmernäbbmusen Rupert när han var ute och sökte efter mat.  Det var höst i den lilla skogen, så det var svårt att springa över alla torra löv som låg och skräpade på marken. Det var väldigt varmt ute för att vara i början på september. Plötsligt hörde Rupert ett otäckt rytande. Han visste inte var det kom ifrån och han ville inte veta heller, så han vände om och började springa åt ett annat håll, samtidigt som han fortsatte nynna: fortsätt springa, fortsätt springa.  Han hann inte springa långt innan hann hörde ett lika otäckt rytande igen, men han vände inte om. Han blev väldigt nyfiken, han ville veta vars det kom ifrån och började sakta men säkert röra sig åt det hållet ljudet kom ifrån. Han var bara några få meter från stället han trodde att det kom ifrån. Plötsligt började marken skaka, han blev jätterädd och började pipa ängsligt. Rupert kände en obehaglig känsla och tänkte att det vore bäst om han hade nåt slags skydd, han började gräva en liten håla i en liten lövhög som låg under en vid gran.  Men han kände att det rytande monstret kom närmare och närmare. Det lukade unket, lite som blöt hund. Han kröp in i den lilla hålan och blundade och försökte tänka på något annat. Men allt som fanns i hans huvud var bilden av ett två meter högt monster som röt och hade långa vassa klor som kunde spetsa honom på ett ögonblick. Det var ovanligt tyst och det började kännas säkert att gå ut från hålan. Sakta började Rupert krypa ut ur hålan och försöka se om det var något som väntade på honom utanför. Han såg inget och sakta fortsatte han med sitt ständiga sökande efter mat. Han hann inte komma långt innan marken skakade igen och inom bara ett par sekunder kom ett gigantiskt djur springande förbi honom, det var grått och hade ganska lång päls. Den hade en spårare runt halsen och den sprang med tungan ute och flåsade högt.  Då förstod Rupert att älgjakten har börjat. Men snabbt som blixten sprang han tillbaka till den lilla hålan innan monstret hann upptäcka honom. Han var utmattad av alla upplevelser som hade hänt under dagen och somnade nästan direkt i den lilla hålan.

Morgonen därpå vaknade han av att det var kallt och blåsigt ute. När han kom ut ur hålan såg han att den första snön hade kommit och han kände att han var väldigt hungrig eftersom han inte hann få i sig någon mat dagen före. Han satte iväg och började söka efter mat samtidigt om han nynnade: fortsätt springa, fortsätt springa…