Äntligen var den speciella dagen här! Jag vaknade och försökte känna efter var jag var. Jag förstod att det måste vara tidigt på morgonen. Vattnet var väldigt kallt. Jag dök längre ner i vattnet, och jag kunde känna det stora, breda sjögräset mot mina flimmerhår. Jag bestämde mig för att ta en bit av sjögräset. Sjögräset smakade inget vidare och det kittlades i halsen när jag svalde det. Det var ovanligt lugnt i vattnet, vanligtvis brukade det vara en massa andra urdjur som flöt runt med vattenströmmarna. Men idag hade jag inte känt av några ljudvågor alls. Jag kunde ana att jag snart kunde vara framme och jag hann endast simma några centimeter fram så kände jag små nätta ljudvågor som kom mot mig. Jag förstod att jag var framme.

          Jag kände den stora stenen framför mig, den hade en tunn mjuk yta på grund av alla små sjögräs som hade vuxit på stenen. Men några millimeter in så blev stenen hård. Fem små ljudvågor kom mot mig igen, jag kom närmare. De fem små andra klockdjuren hade redan skapat en 1 millimeter högt stjälk. Jag seglade mig närmare stjälken och försökte hitta en ledig plats. Stjälken var hård och stabil, djuren hade gjort ett bra jobb. Till slut var alla fast på stjälken och vi hade blivit sju stycken klockdjur. Vi hjälptes alla åt och lossade oss från stenen. Det var en skön och fri känsla när vi flöt iväg från stenen. Vattnet hade blivit varmare och det kändes mjukt mot kroppen. Vi seglade rätt så nära botten, för att undvika att bli mat till någon fisk. Vi hade bara flutit runt i några minuter när ledaren gav oss en speciell ljudvåg. Ledaren var den som var fäst längst fram på stjälken. Ljudvågen var ett tecken på att vi skulle lämna stjälken. Jag kände mig orolig jag viste att vi inte kunde vara framme vid korallrevet redan nu. Vid korallrevet finns det fullt av växtceller och det var dit vi skulle för att äta. Ledaren var den första som lämnade stjälken och de andra var strax efter. Jag blev sist kvar och innan jag ens hade lämnat stjälken hade dom andra redan försvunnit. Stjälken lämnade mig ensam kvar när den sjönk ner mot botten.

                   Jag flöt ensam vidare. Vattnet var stilla och inga ljudvågor överhuvudtaget. Jag kände inga ljudvågor från några andra urdjur, fiskar eller något annat stort. Vattnet hade blivit kallare igen men det var fortfarande mjukt. Jag var ungefär nere i 200 meters djup och cirka en meter från botten. Havet var inte speciellt djupt just här och många människor brukar vara vid ytan och plaska runt. Ibland var jag där uppe för att få se solen, men för de mesta var jag nere vid botten. Det är mycket säkrare här nere. Jag fortsatte att flyta runt och det fanns inga spår av några rörelser. Plötsligt kom en mycket stor ljudvåg i mot mig och jag tvingades bakåt på grund av motståndet. Jag kände rädslan inom mig och förstod att något var väldigt fel. De stora ljudvågorna kom mot mig gång på gång och jag tvingades bakåt varje gång. Ljudvågorna blev kortare och större, det betyder att det stora djuret kom närmare. Jag stod bara där och försökte få reda på var det var för något. Jag förstod först sen att jag skulle dö om jag stod kvar. Jag vände mig om och simmade iväg det snabbaste jag kunde. Den stora varelsen kom närmare och jag var långt ifrån lika snabb som honom. Ljudvågorna var cirka 20 meter höga just nu. Men dom blev allt större.  Vattnet var fortfarande mjukt och det smakade ovanligt sött.  Det var en underbar dag, jag kunde förstå att vid ytan lyste solen. Vattnet var cirka 25 grader varmt och det var väldigt ljuvligt.  Ljudvågorna var upp till 30 meter höga innan den extrema varelsen svalde mig.