Änglalandet

Det var en gång två flickor, Lydia och Linn som bodde i en liten by som bestod av åtta hus. I den byn fanns det både häxor och trollkarlar. En dag sa Lydias och Linns mamma att dom skulle fara till skogen och plocka lite blåbär så att hon kunde baka en blåbärspaj. Lydia och Linn tog sina små hinkar och när de var vid trappan skrek deras mamma att de inte skulle gå för långt ifrån huset för långt inne i den mörka kalla skogen fanns det flera elaka häxor som gärna ville ha en måltid. Lydia och Linn lovade att de skulle vara försiktiga och inte gå för långt in i skogen. 

När flickorna plockade för full hand så gick dom bara längre in i skogen. Till slut så var de vilse i den mörka kalla skogen. De satte sig ner och Linn började att gråta. Lydia snyftade lite men slutade på direkten och gråten förvandlades till skräck för framför dem stod den elake häxan Miranda. Hon hade en stor vårta på näsan, inga ögonfransar och finnar som täckte hela ansiktet. Linn skrek allt vad hon hade och Lydia likaså. Allt de kunde tänka på var att de inte ville bli den elake häxans middag. Det sprang allt vad de kunde mot berget som fanns i närheten, med Miranda hack i häl. De sprang så fort att de inte märkte att de höll på att springa in i ett hål, på marken. De ramlade in i hålet och var nu på väg mot en helt annan värld som de inte trodde fanns, Änglalandet.

Linn for ner i marken med en dunst, Lydia likaså en kort stund efter. Det var varmt i den lilla tunneln som hade stearinljus fästa i väggarna. De tittade förskräckt upp mot det hål de råkat falla ner från när de sprungit från den elake häxan, men dit var det en lång bit för man kunde inte ens se det stora hålet. Linn reste sig upp och ruskade sig om håret. Det flög damm runtomkring henne och då ställde sig Lydia också upp och ruskade sej om håret, men om hennes hår flög det massor av glitter. Linn skrek:
- Lydia glitter, titta hela ditt hår är ju fullt av glittrande glitter. Lydia sa att hon kände sig som en prinsessa och att det enda som saknades var en fin klänning. Helt plötsligt kom ett starkt sken och när skenet försvunnit hade Lydia den finaste klänningen i hela Änglalandet. Linn började att gråta och Lydia frågade sin syster varför hon grät. Linn svarade att hon också ville se ut som en prinsessa och att hon också ville ha massor av glitter i sitt hår. Då kom det starka skenet igen och när det försvunnit så hade Linn också en vacker klänning och glitter i sitt hår. 

De två systrarna var överlyckliga för de hade ju aldrig haft på något så här vackert inte ens söndagsklänningen var så här fin. De dansade omkring och lekte att de var prinsessor, När de var mitt i leken så hörde de en röst. De stannade upp och såg den vackraste kvinnan de någonsin sett. Hon hade ljust långt lockigt hår och en snövit klänning som var täckt av glitter som glimmade i ljuset, och så hade hon vingar.

De stod alldeles stilla och nöp varandra i händerna för att se att de inte hade drömt allt och att det verkligen inte stod en kvinna med vingar framför dem, men ju mer de nöp varandra desto ondare fick de. Ängeln gick fram till Linn och Lydia och sa med en snäll röst:
- Kom med mig,  jag ska inte göra er illa. Hon började att gå mot tunnelns öppning och Lydia och Linn följde efter henne. De gick och gick. När de till slut nådde tunnelns slut, öppnade ängeln en dörr som var på sidan och de gick in. Det var det finaste rummet de någonsin sett. Det fanns två sängar med röda sidenlakan och massor av dockor som bara rika barn hade. Det fanns två gungstolar, två rutschkanor, en röd och en blå och det finaste dockhus de någonsin sett fanns också. Den snälla ängeln sa att flickorna fick leka med allt det där tills hon kom tillbaks, för då skulle de fara på någon sorts resa. 

Det dröjde länge innan ängeln kom tillbaka. När hon väl kom så var flickorna så utmattade efter allt som hade hänt med häxan, klänningar, ängeln och rummet. När ängeln kom in i flickornas rum så sa hon att de skulle skjuta upp resan och fara dagen efter i stället för att hon sa att de behövde sova lite så att de skulle orka. Flickorna fick en kopp te och sedan bäddade de ner sig i de röda sidenlakanen. På natten hörde Lydia något bortifrån Linns säng. Hin frågade henne vad det var. När hon började att prata så hörde Lydia att hon grät. Lydia frågade vad som var felet. Linn sa att hon saknade stackars mamma som var ensam hemma, alldeles ensam och olycklig. Då kom Lydia ihåg att mamma inte visste var de var och att hon säkert var jätteorolig. Nu grät de båda två.  Lydia hade aldrig saknat mamma som hon gjorde nu.

På morgonen när de hade ätit frukost och klätt på sig sa den snälla ängeln, att de skulle fara på en resa och att de inte skulle komma dit igen. Sedan sa hon att de fick ta med en sak från sitt rum som ett minne. Lydia tog sin docka och Linn tog det stora vackra dockskåpet. De gick ut ur rummet och nu kunde de se en massa andra dörrar också och massor av änglar, stora som små. Det gick en lång stund och sedan kom de till en öppning. Det kom solljus från den lilla öppningen och plötsligt så var det en stor öppning och den snälla Ängeln gick ut. De gick efter och så stod de där ute, på ett fält med solrosor som var så gula och vackra. Det var varmt och härligt där de stod. Ängeln sa att flickorna skulle lägga sig ner och blunda och sedan önska något. Flickorna blundade och båda önskade samma sak, att de skulle få fara hem till sin lilla by där mamma väntade på att de skulle komma hem med blåbären till pajen. Det var ju roligt att ha fina kläder och massor av leksaker att leka med, men att inte se mamma kändes så tråkigt. Linn ställde sig upp och Lydia efter henne. Ängeln frågade inte vad flickorna önskat utan hon visste det redan. Hon sa med en tyst röst: 
- Så det är er önskan?       
- Jo, sa flickorna, det är det. Hon kramade om dem och sa: 
- Om ni vill nåt någon gång eller om ni bara behöver råd eller någonstans att bo, så är det bara att gå mot berget så vet jag att ni vill något. Man såg att det rann en tår nerför hennes kind. Det kändes ledsamt för flickorna också fast de bara känt henne ett dygn. Sedan blundade de igen och innan de visste ordet av det så var de på trappan till sitt hus. Mamma sprang ut och kramade om flickorna och sa: 
- Var har ni varit? Jag har varit jätteorolig för er mina små änglar.

Flickorna kände sig glada över att mamma inte var arg på dem. Då sa Linn: 
- Förlåt mamma, men vi har tappat blåbären. 
- Det gör inget sa mamma, och så gick de in i huset och åt middag och aldrig någonsin berättade flickorna för någon om Änglalandet.

Made by Mari-Helen Lindström

Science fiction och Fantasy