Svarta hål bildas när de tyngsta stjärnorna exploderar som supernovor och lämnar kvar neutronstjärnor med extremt stor täthet.
Tyngdkraften från ett svart hål är så stark att varken materia eller ljusstrålar kan lämna dess kraftfält. Ingenting kan komma loss därifrån, inte ens ljuset. Det svarta hålet kan därför lysa hur mycket som helst, men vi kan ändå inte se det, för allt ljud och all annan strålning dras tillbaka in i stjärnan. Detta innebär att man inte heller direkt kan se ett svart hål trots att man övertygad om att de finns!
De enda svarta hål, som går att upptäcka är de som omges av stora mängder gas eller ingår i ett dubbelstjärnesystem. I båda fallen utsänds strålning av alla våglängder när gas eller plasma accelereras till farter nära ljusets innan de faller in i hålet. Gas kan också samlas till en skiva runt hålet, och då sänds strålning ut p.g.a. att skivan roterar snabbare nära hålet än längre ifrån. Friktionen mellan gaslagren blir då mycket kraftig. Vad man ser är alltså inte det svarta hålet utan materia utanför hålet som påverkas av det. Det finns många effektfulla bilder tagna av exempelvis Hubbleteleskopet på hur materia och svarta hål påverkar varandra.
Vanliga svarta hål
Den här sortens svarta hål är nog den man först tänker på när man hör
talas om svarta hål. De bildas när massiva stjärnor (med massor på tre gånger
solens eller mer) dör och det inte finns något som kan stoppa kollapsen. Deras
massor kan variera mellan ca tre solmassor och mer än hundra solmassor. Om
teorierna stämmer borde det finnas ganska gott om sådana hål eftersom det
finns många stjärnor som är tillräckligt massiva och eftersom dessa stjärnor
inte lever speciellt länge.
Bilden visar ett svart hål.
Webmaster: Andreas Salmi